En viktig aspekt för lärande är att få sätta ord på det vi lär oss och bearbeta innehållet tillsammans med andra. I samtal får jag pröva mina tankar, få nya perspektiv och kan bygga ut min förståelse. Lärare behöver ge elever många möjligheter för samtal. Samtal i klasrummet kan gå till på många olika sätt. Det vanligaste sättet att ha samtal på i svenska klassrum är handuppräckning, där läraren ställer en fråga, eleverna räcker upp handen och några får svara, och läraren bedömer svaret. En enkel och snabb samtalsmetod som ibland är effektiv, men som också medför en hel del utmaningar. Ofta är det samma elever som räcker upp handen, vilket leder till att endast vissa elevers röster hörs i klassrummet. Vissa elever säger svaret rakt ut, vilket möts av frustration hos både lärare och klasskamrater, och vissa elever känner sig inte bekväma med att prata inför hela klassen. I klassrumsobservationer har jag sett elever som under en hel lektion, en hel dag och ibland en hel vecka knappt sagt någonting alls. För att skapa ett mer demokratiskt klassrum där alla elevers röster hörs behöver läraren ibland göra på andra sätt. En av de mest välkända kooperativa strukturerna är EPA – enskilt par alla. Denna struktur finns i många av skolverkets material och i flera läromedel. EPA är i grunden en enkel struktur, som kan varieras på många sätt och användas i alla olika ämnen och årskurser. Den används av många lärare runt om i landet, för att öka elevernas delaktighet och talutrymme.
Hur går strukturen EPA till? Grunden är helt enkelt att eleverna funderar enskilt kring en fråga, samtalar i par kring frågan, och sedan lyfts tankar i helklass. På samma tid en lärare i traditionell handuppräckning kan engagera ett par elever i samtal, kan vi genom EPA aktivera alla elever. Beroende på syfte, innehåll, fråga och elevernas vana att samtala kan jag som lärare dock behöva anpassa, förändra och ge olika typer av stöd för att samtalet ska fungera så bra som möjligt. I detta inlägg hittar du stöd för att utveckla användandet av EPA, och stötta elevernas lärande. Vill du lyssna istället? Lyssna på avsnitt 10 av min podd “Det ringer in – en podd om lärande!”
Enskilt
I det första steget i strukturen EPA ska eleverna få tänka enskilt på frågan. Detta är ett steg lärare ibland stressar igenom. Ibland ställer vi en fråga och nästan direkt är det någon som svarar eller börjar prata, vilket gör att alla elever inte hinner tänka efter och därför inte här så mycket att bidra med i samtalet. Om vi vill skapa djup i samtalen och se till att alla är delaktiga måste vi se till att alla hinner tänka själva först. Att rikta sig innåt och tänka själv är inte helt enkelt. Det kan vara svårt för elever att fokusera och sortera i sina egna tankar. Vi kan därför behöva stötta eleverna i tänkandet.
En strategi är att modellera tänkande. Jag sätter mina händer mot huvudet, lutar mig in mot mig själv och säger “Jag vill att ni tänker på frågan:…” och så upprepar jag frågan. Ofta ber jag eleverna göra samma sak, sätta händerna mot huvudet och rikta sig innåt. Då blir de inte lika distraherade av kompisarna runt omkring och kan lättare fokusera på sina egna tankar.
Ibland låter jag elever skriva eller rita stödord under tanketiden. Det kan hjälpa dem att tänka och gör att de kommer ihåg vad de har tänkt när de sedan börjar prata. Hur lång tanketiden är beror på innehållet, frågan och eleverna. Vi kan behöva testa på lite olika sätt för att hitta vad som bäst stöttar våra elever att tänka.
Par
I nästa steg ska eleverna samtala i par. Även här kan det uppstå svårigheter för elever. Att vända sig till en annan person på ett bra sätt kan vara svårt. Vi kan därför behöva träna på detta – att enkelt vända sig mot en annan person, säga hej, och vända sig tillbaka. Med yngre elever i skolan och barn i förskolan, där vi sitter på en samlingsmatta, låter jag ofta barnen vända sig knä mot knä. När de sitter knä mot knä är de vända mot varandra och redo för samtelet. De blir förankrade i varandra med knäna, vilket hjälper dem att stanna med varandra under den stund de ska samtala. De första samtalen håller jag kort, till exempel att berätta om sin favoritfärg, vad de gillar att leka på gården eller vad de åt till frukost. Även med äldre elever kan vi behöva träna på att vända sig mot varandra, men då att vrida stolen mot varandra eller vända och luta kroppen mot varandra. Också här börjar jag med enkla, korta frågor, så att vi tränar in formen.
I strukturen EPA är inte turtagning inbyggt, som det är i vissa andra kooperativa strukturer. När elever ska samtala med varandra så kan en elev bärja prata och fortsätta prata hela tiden utan att den andra får chans att säga något. Här kan jag som lärare behöva ge stöd för att hjälpa eleverna i samtalet. Att ge tanketid är en aspekt som underlättar, då en elev som har tänkt och kommit på en tanke kring frågan har större vilja att dela med sig än en elev som inte har tänkt. En annan sak jag ofta gör för att öka elevernas möjlighet för delaktighet i samtalet är att bestämma vem som börjar prata. Jag gör inte det varje gång, men ibland. Jag kan till exempel säga att de med längst hår, mest frägglad tröja eller den med störst skostorlek ska börja prata. Om jag använder placeringskort kanske jag säger att alla stjärnor eller alla blå ska börja. Sen ger jag följande instuktion: “Jag vill att den som börjar delar en tanke, sen frågar du sin samtalskompis Vad tänker du?” Den instruktionen ökar chansen att båda kommer till tals och hjälper eleverna att få till ett mer jämlikt samtal. När vi gjort det här flera gånger och eleverna blivit vana vid det brukar de klara av detta mer själva.
Under tiden eleverna samtalar går jag runt och observerar och lyssnar. Här får jag mycket information om vad eleverna tänker, tycker och kan. Jag hör vilka begrepp de anvnder, omd et finns missförstånd och frågor. Detta kan jag sedan ta vidare in i lektionen och använda som grund för hur vi tar lektionen kring innehållet vidare. När jag observerar kan jag också ge stöd om det behövs, genom att exempelvis ställa följdfrågor om något par fastnat i samtalet, be dem bjuda in varandra om någon sitter tyst eller uppmuntra när de gör bra saker för varandra.
När eleverna har samtalat med varandra ber jag dem tacka varandra för samtalet. Genom detta signalerar jag till dem att det de säger till varandra är viktigt. Redan i det lill parsamtalet kan deras tanke spela roll för någon annan.
Alla
I alla-steget i en EPA försöker vi fånga upp lärandet som skett i samtalen. Detta kan göras på olika sätt. Det kan ske genom handuppräckning, där eleverna som vill säga något räcker upp handen. I vissa elevgrupper kan det dock fortfarande leda till att enbart vissa elever räcker upp handen, trots att de fått samtala i par först. Jag kan därför ibland göra på andra sätt.
Ibland ber jag de par som kommit på något kring frågan, som har en tanke, har en idé, som tänkt något om frågan, göra en tumme upp. Detta brukar vara alla eller nästan alla par. Då kan jag sedan be några par dela en tanke från sitt samtal. “Kalle och Anna, vad pratade ni om?” När de delar en tanke kan jag fråga klassen “Var det någon mer som pratade om samma sak? tumme upp!” eller “Var det någon som tänkte tvärtom/annorlunda? Tumme upp!” och låta fler par dela tankar.
En variant som kan hjälpa eleverna att fördjupa samtalen är EPK – enskilt par kvadrat, eller EPG – enskilt par grupp. Här får eleverna tänka själva, prata i par och sedan går två par ihop och bildar en fyrgrupp där de fortsätter samtalet. De får då nya infallsvinklar och kan jämföra sina tankar och ta dem djupare. En annan variant som kan fördjupa samtalen är att de i alla-stegen får en ny parkompis att samtala med. Så de tänker enskilt, pratar med en kompis, sen pratar de med en ny kompis. Ytterligare en variant är Enskilt-Par-Multisvar. När eleverna har tänkt och samtalat får de skriva ner en tanke från sitt samtal på ett papper eller en whiteboard, eller digitalt i exempelvis en padlet. Även tumme upp/tumme ner eller fingrar för olika svarsalternativ kan användas. När läraren säger “1, 2, 3 – visa!” håller eleverna upp sina svar så att läraren kan se alla samtidigt. Läraren kan sedan lyfta fram några tankar hen ser, samt be några elever förklara eller motivera hur de tänkt. En annan variant är Enskilt-Par-Läraren. Här är det läraren som pratar i Alla-stegen, där jag lyfter saker jag hört när jag gått runt och lyssnat på elevernas samtal. Jag lyfter spännande tankar, frågor och funderingar, och kopplar det till innehållet och hur vi ska ta det vidare. Ibland lägger jag till ett till E på slutet, så att det blir EPAE, där eleverna som avslutning får reflektera enskilt och kanske skriva ner någon tanke kring vad de har lärt sig av samtalet, vad de nu tänker kring frågan, eller övriga funderingar kring frågan och genomförandet.
Jag kan göra på många olika sätt, beronde på innehållet, frågan, elevgruppen och syftet.
Vad kan jag tänka på?
SYFTET: Det är viktigt att ha ett tydligt syfte med varför eleverna ska samtala. Eleverna behöver känna att de får ut något av samtalet, att samtalet är viktigt och ger någonting. Därför behöver samtalen vara en del av ett sammanhang, kopplade till andra saker vi gör. Jag som lärare behöver fundera på vad de ska prata om, varför de ska prata om just det och vad samtalen ska leda till. Syftet kan exempelvis vara att eleverna ska hjälpas åt att minnas något och plcoka fram förkunskap, att förstå ett begrepp eller fenomen bättre, att undersöka något, att bli nyfikna, att lära känna varandra eller något annat. Samtalen ska leda oss framåt och stötta elevernas lärande och utveckling på något sätt.
INNEHÅLLET och FRÅGAN: Innehållet eleverna ska prata om påverkar hur samtalet blir. För att få till bra samtal behöver innehållet vara relevant och intressant. Eleverna behöver ha tillräcklig kunskap om det för att ha något att säga. Frågan som ställs behöver vara tillräckligt öppen och inbjudande så att många olika svar och erfarenheter kan komma fram, men inte för abstrakt eller svårförståelig. Slutna frågor, där det finns ett korrekt svar, leder ofta till korta samtal. Med öppna frågor (frågor med flera möjliga svar) och autentiska frågor (frågor där jag som ställer frågan inte har svaret utan är genuint nyfken på elevernas tankar) kan jag hjälpa eleverna att bli nyfikna på varandra och undersöka olika sätt att tänka. Här blir det inte lika känsligt att svara “fel”, för vi undersöker våra tankar tillsammans. Istället för vad blir 5×5 kan de samtala om Hur kan man skapa talet 100 på olika sätt? Istället för vad gjorde Emil i kapitlet vi just läste kan de samtala om skulle du gjort likadant om du var i Emils situation?. Andra exempel på öppna, autentiska frågar kan vara Vad tyckte du var intressant i filmen/texten? Har du nån gång upplevt att tiden går låååångsamt, när då? Varför tror du att författaren skrev på det här sättet? Har du upplevt något extremt väder någon gång? Hur var det? Testa med olika typer av frågor och se hur det påverkar samtalen.
LYSSNA PÅ ELEVERNA: Lyssna på eleverna när de samtalar. Dels får du mycket information om vad de tänkar, tycker och kan, samt vilka frågor och missförstånd som finns, dels visar du eleverna att du bryr dig om vad de säger och att deras samtal och tankar är viktiga. När du lyssnar kan du sedan använda det du hört för att lägga upp resten av lektionen. Elevernas samtal blir på så vis en del av undervisningen som helhet och kan bli ett stöd för både dig och eleverna.
TESTA FLERA GÅNGER: Blir det perfekt första gången jag gör en EPA? Nej. När vi testar nya saker går det sällan precis som vi vill. Vi behöver därför testa flera gånger. Vi testar, reflekterar kring hur det gick, testar igen. Vi gör små ändringar för att se hur det påverkar samtalen. Över tid lär vi oss vad som fungerar när och vilket stöd som behövs för att eleverna ska lyckas så bra som möjligt i sina samtal. Ha alltid elevernas lärande i fokus. Det viktiga är inte exakt hur vi gör, utan varför vi gör det.
BJUD IN ELEVERNA: En sak som hjälper mig när jag testar nya saker är att bjuda in eleverna. Jag säger till dem: “Vet ni, idag ska vi testa något nytt, som jag inte har gjort förut. Kan ni hjälpa mig med det?” Ibland förklarar jag också syftet med det vi testar: “Idag ska vi testa något nytt för att se om fler av er får chans att prata, för jag vet att ni har så mycket spännande tankar och jag vill att alla ska få chans att höras. Vill ni hjälpa mig och se om det funkar?” Genom att bjuda in eleverna kan jag minska pressen på mig själv. Det behöver inte bli perfekt första gången, för det här är nytt och vi lär oss tillsammans. Att bjuda in eleverna gör också att de redan från början tar ett större ansvar kring det vi gör. Redan när vi testar första gngen funderar de på hur det går och vad vi kan göra bättre. När jag sedan frågar dem om hur det kändes och vad som kan förbättras om vi gör samma sak igen, har de ofta bra tankar. Samtalen och lektionen blir deras.
Exempel: Inför en lektion i NO visar läraren en bild på ett stort fartyg på havet. “Titta på bilden. Hur kommer det sig att det här stora, tunga fatyget inte sjunker?” Läraren sätter fingrarna mot huvudet och säger: “Tänk själv en stund. Varför sjunker inte fartyget, tror du?” Efter en stund ber läraren eleverna vända sig mot kompisen närmast och fundera tillsammans. Medan eleverna pratar går läraren runt och lyssnar. När eleverna har pratat en stund stoppar läraren samtalet: “Tacka varandra för samtalet. Vad många spännande saker ni pratade om! Jag hörde några som pratade om formen på båten, att det kanske gör att den flyter. Emma och Ali pratade om luften inne i fartyget, var det någon mer som pratade om det?” Diskussionen fortsätter i helklass en stund innan läraren berättar att de under de närmaste lektionerna ska undersöka det här närmare.
Exempel: Läraren har precis läst ett stycke ur en bok för eleverna. Läraren stoppar mitt i och frågar eleverna: “Vad tror du kommer hända nu? Fundera själv en stund.” Eleverna funderar. “Vänd er mot er axelkompis och berätta för varandra vad ni tror kommer hända. Vad tänker ni lika om och vad tänker ni olika om? Varför tänker ni så? Varsågoda!” Eleverna samtalar. Efter en stund ber läraren paren vända sig mot ett annat par och jämföra vad de tror kommer hända. Läraren läser sedan en bit till i kapitlet. “Blev det som ni trodde?” Några av paren delar med sig av vad de tänker.
Exempel: Eleverna har precis kommit in från rasten. “Fundera på vad du gjorde på rasten. Vad är något du är stolt över eller nöjd med?” Eleverna funderar. “Berätta för din axelkompis. Uppmuntra varandra!” Eleverna berättar för varandra. Läraren går runt och lyssnar och uppmuntrar elever som berättar. “Tacka varandra med en high five! Vad mycket spännande som hänt på rasten! Bra jobbat!”
HÄR hittar du en pdf som kort beskriver EPA samt en mall som kan användas för att planera en EPA. Där fyller du i vilket innehåll ni arbetar med, vad syftet med samtalet är och vilken fråga eleverna ska samtala om. Du skriver sedan hur eleverna ska få tänka, hur du ger stöd i samtalet och hur ni lyfter svar i hela klassen. Sist i mallen finns en ruta för reflektion. Strukturkort för EPA och många andra strukturer finns i boken Kooperativt lärande i praktiken – handbok för lärare i grundskolan samt i Kooperativt lärande i förskolan och skolans första år. Fler strukturer kan du också läsa om på www.kooperativt.com/strukturer