“Vi tänkte att eleven behövde lugn och ro. Men det han faktiskt behövde var gemenskap.”
-Lärare
Vi vill våra elever väl. Vi lär oss nytt, vi anpassar, vi försöker förstå och vi letar med ljus och lykta efter metoder som kan hjälpa just våra elever att lyckas så bra som möjligt. Vi tänker ofta lite extra på de av våra elever som har svårigheter av något slag, vare sig det är NPF, språksvårigheter eller en otrygg hemmiljö. De senaste åren har vi i samtalen om skolan haft stort fokus på hur vi stöttar elever med neuropsykiatriska svårigheter. Svaren har ofta handlat om bildstöd, liten grupp, extra lärarstöd, väggar fria från intryck, pauser, skärmar runt bänken och hörselkåpor. Det är bra när vi får nya verktyg att använda, och för många elever har dessa verktyg och strategier påverkat enormt mycket. Vi ska fortsätta använda strategier som fungerar.
Något skaver dock i mig, och har gjort det under ett par år. Det är mänskligt att vilja hitta lösningar. Det är mänskligt att känna lättnad när vi hittar något som verkar fungera, att andas ut och slappna av. Det är fullt förståeligt att tänka att det som fungerade för en elev kan fungera för nästa. Jag tror att det fokus som varit på individuella anpassningar, bildstöd och avskildhet har bidragit med goda saker. Jag tror också att detta fokus har lett till att vi tappat en dimension när det gäller elever med svårigheter.
Jag leder ett utvecklingsprojekt kring kooperativt lärande på ett par skolor, där vi nu kommit ett halvår in i arbetet. Mycket har hänt ute i klassrummen. När jag var där i uppstartsdagarna i januari berättade en lärare något för mig som berörde mig på djupet, och som fick mig att tänka till. Hon berättade att hon hade haft en elev som hade väldigt svårt, som ofta fick utbrott, hamnade i konflikter och som sällan klarade av att vara i klassrummet på lektionerna.
“Vi tänkte att eleven behövde lugn och ro. Men sen började vi med axelkompisar och mer samarbete, och nu vill han vara i klassrummet, och klarar av att vara på alla lektioner. Till och med när de jobbar enskilt smyger han, utan att störa, och sätter sig bredvid sin axelkompis.”
-Lärare
Det var inte lugn och ro eleven behövde. Det var gemenskap.
Vår första anpassning för elever med svårigheter är ofta att isolera dem från resten av gruppen. De får enskild, avskild plats. De slipper vara med i samarbeten. De får gå ut i grupprummet och sitta själva. De får enskilt vuxenstöd. Det här är bra strategier, som i vissa situationer är det som behövs. Men jag tror att vi, om vi isolerar och ger lugn och ro, också måste balansera detta med att bjuda in i gemenskapen. Ibland kan det vara känslan av sammanhang som saknas. Ibland kan det vara relationer med klasskamrater som är det som behövs för att eleven ska klara av skolsituationen. Ibland behöver en elev få känna sig sedd, viktig och behövd. Ibland är det en axelkompis i bänken bredvid som gör att eleven blir förankrad i lektionen och klarar av att vara där. Människor behöver gemenskap. Underskatta inte det behovet.
Skolinspektionen släppte en kvalitetsganskning i slutet av 2023 med tema “Skolors arbete för en tillgänglig lärmiljö för elever med neuropsykiatriska svårigheter – fokus på arskurs 7-9”. Jag fick upp ögonen för denna rapport när jag var på en skola söder om Stockholm i december 2023. Detta är en skola jag sedan 2020 samarbetat med kring kooperativt lärande och utvecklng av undervisning. De är en av skolorna som i rapporten fått godkänt på alla punkter. En av framgångsfaktorerna rektorn lyfte fram var just deras arbete med kooperativt lärande. Även skolinspektionen lyfter fram detta som en viktig faktor för att stötta dessa elever att lyckas i skolan. De kan inte lämnas utanför gemenskapen och samarbetet, men de kan heller inte lämnas ensamma i samarbetet – utan behöver lärarens stöd för att kunna bli en del av gemenskapen.
“På de skolor där Skolinspektionen bedömt att lärarna har hög kvalitet i arbetet med att skapa samspel i undervisningen, använder lärarna olika metoder för delaktighet i undervisningen. Det kan exempelvis vara
Skolors arbete för en tillgänglig lärmiljö för elever med neuropsykiatriska svårigheter – fokus på arskurs 7-9, s.26-27
aktiviteter och övningar inom kooperativt lärande. På så sätt skapar lärarna strukturer i undervisningen i syfte att öka tryggheten genom att eleverna ska veta vem de ska arbeta med, hur länge och på vilket sätt. (…) Lärarna grupperar elever medvetet i syfte att skapa goda relationer. (…) Personalen på skolorna arbetar tillsammans med
att prata om hur de kan skapa sociala sammanhang för de elever som de har sett är ensamma.”
Vi behöver ha många verktyg för att stötta elever med svårigheter. En del av detta kan vara individuella anpassningar och lugn och ro. En del av det måste också vara strategier för att få dessa elever att bli en del av gemenskapen, bygga relationer och känna mening med sin skoltillvaro. Jag har inte alla svar. Vi måste alltid utgå från eleven vi har framför oss. En sak jag dock vet och har sett om och om igen; Att få känna sig viktig och behövd är en enormt stor framgångsfaktor för att klara av skolan. Underskatta inte det mänskliga behovet att få känna sig som en del av gemenskapen. Oavsett utmaning är detta en nyckelfaktor.
“Jag vill gå till skolan, tänk om min axelkompis behöver mig!”
-elev i förskoleklass
